Gotlandsrusset från forntid till framtid
Av Liselotte Erixon - sekreterare i Svenska Russavelsföreningen

Russet är Sveriges enda inhemska ponnyras, och den enda svenska hästras som hållits någorlunda ren från främmande blod. Man har funnit rester av småväxta hästar i grottan Stora Förvar på Stora Karlsö, som daterats till ca 3000 år fkr, dvs yngre stenåldern, men det förekommer även spår av dessa hästar i lämningar från äldre stenåldern. Mycket tyder på att dessa hästar kan vara förfäder till nutidens russ.

Russ, som är det gotländska ordet för häst, kallas oftast bagge, eller skogsbagge på Gotland. Numera har Svenska Russavelsföreningen beslutat att rasen officiellt skall kallas Gotlandsruss, för att på så sätt förtydliga dess härkomst. Russet har sedan urminnes tider strövat fritt i skogarna på Gotland. De fick livnära sig på vad som fanns vilket även innebar att de gjorde en del skada på växtligheten, samt att de ibland stal ur böndernas foderlador. Dessa hårda villkor ligger till grunden för den härdighet och självbevarelsedrift som man även finner hos dagens russ. De djur som behövdes i jordbruket, eller som transportmedel, fångades in och tämjdes, övriga fick gå kvar på skogen. Det fångades också in unghästar för försäljning, bla såldes under 1870-talet omkring 2000 russ från Gotland, de flesta till England, Belgien och Tyskland där de användes i gruvorna samt som dragare för mindre vagnar.

1859 infördes laga skifte. Russets stora betesmarker i skogarna skulle skiftas, och markägarna ville ha bort dem därifrån. Antalet russ minskade snabbt, och man började på flera håll oroa sig för att russet skulle gå samma väg som ölandshästen, dvs utrotas. I ett försök att förädla och således göra russet mer intressant på den utländska marknaden, diskuterades import av en orientalisk hingst som skulle användas på ett antal mycket bra ston. Detta skrinlades dock pga att kostnaden skulle bli för hög.

Godsägare Willy Wöhler på Klintebys egendom, startade på 1880-talet ett ponnystuteri, bestående av ett antal russton som betäcktes med den från Kavlås inköpta Khediven, som kom att få nr 1 i ”Stambok för russ”. Han ansågs vara efter ”Böösens Arab”, men mer troligt är att han vara av knabstruperstam. Khediven var den som tillförde rasen den tigrerade färgen. Ungefär samtidigt använde sysslomannen E.P Elfner hingsten Olle 2, en korsning mellan en syrisk ponnyhingst och ett russto. Denne Olle var av russtorlek och står som svart i stamboken, men var troligtvis mörk gulsvart om man skall använda dagens nomenklatur. Alla russ med albinoanlag har Olle som stamfader. Olle är även känd för sin uthållighet och travförmåga. Då han var rasens mest anlitade avelshingst finns han i stammen på de flesta russ.

1901 bildades två russtuterier. AB Gotlands Russtuteri i Rosendal, öster om Visby och AB Gotlands Ponystuteri, Busarve i Othem. Tyvärr var det inte frågan om ett samarbete stuterierna i mellan, vilket hade varit det bästa. AB Gotlands Russtuteri avvecklades redan 1908, och Gotlands Ponystuteri övertog hästarna. 1912 avvecklades så även Gotlands Ponystuteri, varpå de befintliga hästarna, 72 st köptes av löjtnant E Bonthron, som fortsatte russaveln till 1922. Då återstod 7 ston, 1 tvåårshingst och 6 unghästar, vilka skänktes till Gotlands Läns Hushållningssällskap med villkor att de skulle hålla en stam av russ i fortsättningen. Sällskapets russtam har varierat år från år, och består i dagsläget av sex fölston samt tre ungston.

1896 visades de första russen på premiering på Gotland. För att kunna besiktiga även de mer eller mindre vilda djuren, anordnades mellan 1914-19 särskilda russbesiktningar vid Lojsta Hed, samt Busarve. Även i dag anordnas i juli månad, premieringar för den viltgående flocken, nu vid Gerums Korsgata. Detta brukar locka stora skaror av russintresserade, och även en hel del turister.

1943 utgavs band I av ”Stambok för russ”. I den finns en synnerligen intressant läsning om ”Det gotländska skogsrusset” skriven av husdjurskonsulent Bengt Ljunggren som betytt oerhört mycket för russet, bl a för sitt arbete med stamböckerna och historik.

Russaveln levde vidare på Gotland tack vare ett fåtal tappra russuppfödare, utan dem skulle rasen knappast ha funnits kvar i dag. Det fanns även russ på fastlandet, då främst på Slottsskogen i Göteborg och Skansen i Stockholm. Dessa stammar har varit av stort värde när det blev problem med alltför stor inavel. År 1940 fanns endast 9 verksamma hingstar i aveln, så inavelsproblemet var ett faktum.

För att få in nytt blod i rasen, importerades 1951 welshponnyhingsten Revel General 106. Han gick tre säsonger på Lojsta Hed, och blev far till två godkända hingstar samt 24 stambokförda ston. Hingstlinjen efter honom är borta, men han har haft stor genomslagskraft då hans döttrar är väl representerade i dagens russtammar. Därefter importerades welshmountain hingsten Criban Daniel 124, som kom till Sverige 1957. Han gick aldrig på Lojsta, men användes en hel del, och blev bl a fader till åtta godkända söner och 30 stambokförda ston. Tillsammans finns dessa welshhingstar i ca 50 % av dem i dags dato verksamma russhingstarna. I de flesta fall ligger de mycket långt bak, och procentuellt sett är welshinslaget i de flesta individer mycket lågt.

Det var först 1961, när rasen blev premieringsberättigad även på fastlandet som det tog fart på allvar utanför Gotland. Betäckningssiffrorna steg i höjden, 1975 betäcktes 1819 ston av 114 hingstar, dvs i genomsnitt 16 ston per hingst.

Slinger, eller cerebellär ataxi, är en åkomma som uppmärksammats på russ. I början av 1960-talet tillsattes grupp forskare som började arbeta med problemet. Det framkom att anlaget är recessivt, dvs måste finnas hos båda föräldrarna, för att avkomman skall drabbas. Sjukdomen visar sig som rörelse- och balanssvårigheter. Det hela beror på en underutveckling av lilla hjärnan, vilket enbart kan säkerställas vid obduktion. Detta anlag visade sig finnas hos en hel del av russhingstarna, och 1971 drogs betäckningstillståndet in för de hingstar som var dokumenterade slingernedärvare. Detta gjorde avelsbasen ännu smalare. Russavelsföreningen har fortsatt att arbeta på den linjen att hingstar som är dokumenterade slingernedärvare tages ur avel. Ston som lämnar slingeravkomma får fortsätta att verka i aveln, men det skall skrivas ut i stamboken att de är anlagsbärare. Ston får heller inte tilldelas förhöjd värdebokstav. Det är möjligt att godkänna hingstar efter anlagsbärare, eftersom det teoretiskt är 50% av avkomman som får anlaget, och därmed lika stor chans att avkomman är helt fri från detta.

Under 1990-talet har ytterligare tre hingstar lämnat slingeravkomma, och även om problemet är litet finns risken att nya fall kommer att dyka upp i framtiden. Är uppfödarna bara medvetna om vilka som lämnat slinger, och undviker att avla med dessa individer alltför nära, bör det kunna hållas under kontroll. Tyvärr kan det vara av ekonomiskt intresse att inte rapportera dessa föl, utan bara ange dem som döda, men om det skall kunna följas upp är det viktigt att dessa kommer fram i ljuset. Det kan även vara så att fölet är allmänt svagt, och att ägaren inte varit medveten om att det kan ha varit frågan om denna defekt. Det finns även exempel från senare år, där man har haft misstanke om slinger, men helt kunna utesluta det efter obduktion.

Russ i utlandet
Det har funnits russ i Finland sedan 1956, då Ewa Wrede, Rabbelugn startade med russuppfödning. I hennes spår följde Marketta Salmenpohja, som övertog en del russ när Ewa Wrede slutade. Det har senare exporterats en hel del russ till Finland, såväl stambokförda hingstar och ston, som unghästar. Den finska stamboken innefattar 21 hingstar och drygt 200 ston. 1999 betäcktes ca 20 ston, av fem licensierade hingstar. Den finska stamboken är inte godkänd i Sverige, pga att det finns en del russ som ej är stamboksberättigade enligt de svenska reglerna. Det finns dock möjlighet till prövning i varje enskilt fall. Det kan vara intressant att plocka tillbaks russ därifrån till Sverige, då det finns en del blod i de finska russen som är värdefullt ur bevarandesynpunkt .

Soumen Russponien Ystävat Ry är den finska russavelsföreningen. De är även anslutna till Sv RAF. För att på sikt kunna acceptera den finska stamboken, har man från SvRAF´s sida uttryckt önskemål att få deltaga med rasledamot vid avelsvärderingarna för hingstar, samt att svenska ”Plan- och riktlinjer” följs. För att öka kunskapen om rasen, skall det i samband med russens jubileumsutställning i sommar, arrangeras en kurs för finska domare och premieringsförrättare som kommer att ledas av en svensk russdomare. Kursen finansieras delvis av Suomen Hippos, dvs finska SH, och är ett viktigt steg i rätt riktning för den finska russaveln. Det brukar även vara svensk russdomare vid Suomen Hippos stora ponnyutställning som arrangeras varje år.

Under början av 1960-talet exporterades ett 70-tal russ till Nordamerika. Tyvärr svalnade intresset, under –80 talet registrerades endast ett fåtal rena russföl varje år. Nu har dock vindarna vänt, och under –90 talets senare hälft har det vid tre tillfällen exporterats russ till Nordamerika. 1994 lades alla registeringar och data om de amerikanska russen, till ” The American Livestock Breeds Conservancy” , vilket gör att det finns noggrant dokumenterat vilka russ som har funnits och finns i landet. Registret omfattar nu ca 550 registrerade russ, som alla kan härledas till svenska”Stambok för russ”. I registret finns även russkorsningar. 1999 registrerades 17 rena russföl och fem russkorsningar, och antalet betäckta russton samma år var 12 st. Man räknar med att det finns lite drygt 100 stycken registerade russ i livet.

Gotlands Russ Association of North America (GRANA) är den förening som sedan 1998 är knuten till Svenska Russavelsföreningen. Ett återkommande önskemål från deras sida är att få hjälp med att välja ut hästar för avel. Det optimala hade varit att sända över premieringsförrättare dit, men det stora avståndet, både mellan Sverige och USA/Canada, och även inom landet, gör att det ännu inte funnits ekonomisk möjlighet. Därför har Russavelsföreningen givits tillstånd att göra videobesiktningar på hästarna. Hästarna filmades så att man såg dem på samma sätt som på en vanlig avelsvärdering. Filmerna har granskats av Svenska Russavelsföreningens avelskommitté, som har skickat hästägarna ett verbalt omdöme samt uppgift om de ansett hästarna vara lämpliga för avel eller ej. På detta sätt har man kunnat rekommendera tre hingstar som avelshingstar. Förhoppningen är att årligen kunna genomföra dessa videobesiktningar, för att få en bild över det totala russbeståndet i Nordamerika. Detta är självklart ett mycket osäkert sätt att bedöma hästar, men det är i alla fall ett sätt att för rimlig kostnad få hjälp och en fingervisning i avelsarbetet. Det har också betydelse för exportörerna, eftersom de besiktigade russen kan användas vid föräldrarnas avkommevärdering, vilket inte har varit möjligt tidigare.

Danmark startade med russavel i början av 1980, och den danska russavelsföreningen bildades straxt därefter. Kvaliteten på de danska russen har varit övervägande hög, vilket ofta har visat sig när de deltagit på de svenska utställningarna. Danskarna har även anammat ponnytravet. De danska russen infördes tidigare i svenska ”Riksstambok för russ”, men stambokförs nu för sig, enligt de svenska stamboksreglerna. Det är en del hingstar som varit sålda till Danmark, och sedan köpts tillbaka till Sverige, men ännu finns ingen danskfödd hingst verksam i Sverige. 1999 betäcktes det 23 ston av de åtta verksamma hingstarna. 2000 har sex hingstar löst licens.

Det ökade intresset för ponnytrav var det som väckte marknaden för russ i Norge. Rasen är relativt ny i landet, det totala antalet registrerade russ är tom 1999 48 stycken fördelat på 15 hingstar och 33 ston. Av dessa är 5 hingstar och 14 ston införda i stamboken. 1999 nyregistrerades 8 st russ i Norge. Stambok och register sköts om av Norsk Ponniavlsforbund, vilka i sin tur är anslutna till SvRAF. Ett problem som har dykt upp är att det importerats en del russ som sk ”Resgods”. Detta för att slippa betala tull för hästarna. Djur som importerats på detta sätt får ej säljas, avlas på eller på annat sätt användas för att ”tjäna pengar på”. Svenska Russavelsföreningen fick en förfrågan från NPA, om att kunna införa dessa i ett sk B-register för att sedan få dem godkända efter ett antal generationer, men det avslogs med hänvisning till gällande stamboksregler. Med tanke på russavelns framtid i Norge, vore det mycket angeläget att detta med att ta in hästar som resgods försvinner. NPA gör allt vad som står i deras makt för förhindra detta sätt att importera ponnyer, och försöker också att göra köparna medvetna om problemen det för med sig. Det finns paralleller till det som sker med de ponnyer som importeras till Sverige, och som från att ha haft helt klara papper, förvandlas till ”okänd härstamning, Import Irland…”

Förutom dessa länder finns det exempel på russ som exporterats till bla Grekland och Holland, men det rör sig bara om enstaka exemplar.

De flesta russ används som barn- och familjeponnyer. Majoriteten av de tävlande russen finns på travet, men det finns också en hel del som är ute i ridsportgrenarna. Tyvärr är de rådande åldersgränserna på B-ponnyryttare ett litet hinder i vägen. Lagom när ryttarna börjar behärska sina ponnyer, är det dags att byta till en större kategori. Förhoppningsvis kan de allt mer vanliga kvalitetsbedömningarna göra att uppfödarna finner en sporre i att utbilda sina unga ponnyer, och på så sätt göra dem mer attraktiva på marknaden.

Russets enastående travförmåga finns beskriven på ett flertal platser i litteraturen, så även dess uthållighet. Mest känd är väl historierna om tappre Olle 2, som gick dagsetapper på uppåt tio mil om dagen, och som travade ikapp med stora travare, vilka fick se sig slagna gång på gång. Han skall ha travat en mil på 28 ½ minut! Redan 1919 uppmättes kilometertiden 2,11 på distansen 2 260 meter och gräsbana. Russet var en valack med namn Lilleputt, och var en ”vanlig” vagnshäst. Värt att notera är att världsrekordet i dagsläget innehas av stoet Snäckan, som travat en kilometer på 1.40,4a. Russtrav har funnits på Gotland sedan sekelskiftet, och intresset spreds till fastlandet vid –50-talet, i och med att kuskarna tog russtravarna med sig dit för att visa upp sig. Intresset har sedan ökat stadigt, för att de senaste åren ökat lavinartat. De ungdomar som nu tar licens och vill börja tävla, behöver ha tag i ponnyer med förutsättningar att bli duktiga tävlingsponnyer. Detta borde i sin tur gynna russaveln. Problemet är dock att dagens låga betäckningssiffror rimmar mycket dåligt med det förväntade behovet av ponnytravare. Klarar inte uppfödarna att förse ponnytravkuskarna med hästar, öppnar det vägar för andra raser, eller t o m som det varnats för, en import av små varmblodiga travarkorsningar. Tyvärr är det nog så, att det ekonomiska läget hindrar många uppfödare att lägga på sina ston. Man har helt enkelt inte råd att spara sina unghästar till dess att marknaden vill ha dem, dvs i dagsläget oftast vid 2-3 års ålder. Den ”vanliga uppfödaren” ser inte heller ut som förr. Nu är många uppfödare stoägare som har ett par ston, hyrda marker, köper foder osv. Förr hittades de flesta russuppfödarna bland bönderna som hade helt andra förutsättningar att hålla större antal hästar.

En fara med det ökade intresset för ponnytrav kan vara risken för en viss matadoravel. Ponnytravkuskarna vill ha russ med dokumenterat bra ponnytravstam, och uppfödarna använder då de hingstar som man vet är intressanta för travet. För tillfället är de flesta hingstar som framgångsrikt tävlar, eller har tävlat, godkända för avel, vilket är mycket positivt. Dessa representerar relativt få hingstlinjer, vilket kan ställa till problem i framtiden. Det gäller att vara uppmärksam på detta. Man bör kanske titta lite extra på de prestationshingstar som visas fram och som företräder andra linjer. Det kan även ses som en utmaning för uppfödarna att matcha fram avkommor med mindre vanlig ponnytravstam. Det har hänt förr, att en enda framgångsrik avkomma efter en viss hingst, har gjort att intresset för just den hingstens avkommor har väckts.

Det är också med tanke på bevarandet av olika blodslinjer av stor vikt att betäckningssiffrorna inte rasar för lågt. Avelsplanen säger att det behövs betäckas minst 1000 ston per år, 1999 betäcktes 508 stycken, 121 hingstar löste licens, av dessa var det 25 st som inte betäckte något sto. Märk även att då Lojstaverksamme Juventus 468 stod för 10% av stona, med sina 50 ston! 1975 hade hingsten Sverker 249 68 ston för betäckning, det största antal som noterats för russ. Detta kan ställas i relation till 1999 års bottenotering.

SvRAF lägger stor vikt vid att bevara de hingstlinjer som finns kvar. Detta har ibland lett till att intressanta hingstar tilldelats tilläggspoäng för sin härstamning, och kunnat godkännas på så sätt. Detta har även hänt då man velat få in hingstar med olika färger, såsom tigrerad och skäck. Den tigrerade färgen är dominant, dvs den måste finnas hos ena föräldern för att avkomman skall kunna bli tigrerad. Från att ha varit rätt så vanlig på 60-talet, fanns det i början av –90 talet knappt några tigrerade russ kvar, och det var fara för att den skulle försvinna helt. För att kunna bevara anlaget i rasen, tillämpade man möjligheten till tilläggspoäng, vilket resulterade i att det nu finns tre tigrerade russhingstar i aveln. Vad gäller skäckfärgen har man även där givit extrapoäng för att få in två skäckiga hingstar, de första i stambokens hundraåriga historia. (Allgunnens Yes och Toppå är båda godkända utan extrapoäng - Carolas tillägg).

Vad gäller bevarandet av olika hingstlinjer måste nämnas Gute Hingstförening, som startade 1975, och som arbetade med att köpa in lovande unghingstar med ovanlig härstamning, för att senare visa dem på hingstpremiering. Deras arbete genom de verksamma åren har varit ovärderligt, då de sett till att ta fram hingstar med för rasen mycket intressant blod.

Russet är sedan 1984 med bland de inhemska husdjursraser som Statens Genbanksnämnd bevakar och vill skydda mot utrotning. I genbanken innefattas de russ som har mindre än 2 % främmande blod. Eftersom de importerade welshhingstarna återfinns långt bak i de flesta stammarna, och stamboken är sluten, innebär det på längre sikt att den största delen av russen hamnar under denna gräns.

Svenska Russavelsföreningen har de senaste två åren beviljats bidrag från Jordbruksverket, på sammanlagt 200 000 kr. Pengarna skall användas för utbildning, information och demonstrationsobjekt. Dessa pengar har möjliggjort genomförande av domarutbildning, avelskonferens, dokumentation av Lojsta Hed, samt att det är under arbete visst informationsmateriel. Det är också ett viktigt tillskott till tidningen ”Gotlandsrusset”. Det är totalt sett ett värdefullt stöd för att öka intresset och kunskapen om rasen, som på sikt kan hjälpa till att trygga dess framtid.

Det är också viktigt att komma ihåg att Gotland är och förblir den viktigaste platsen för russet. Numerärt sker den mesta aveln på fastlandet, men det är på Gotland rasen har skapats och blivit det den är. Den har under tusentals år anpassats till de gotländska förhållandena, och en liten spillra av historien finns kvar på Lojsta Hed. Området är ca 600 ha, uppdelat på tre olika hagar. Flocken består av ett femtiotal ston och unghästar, som går där året om. Hingsten släpps till flocken i juni varje år, och går där till hösten. Flocken drivs ihop i samband med premieringen i juli månad, samt i november, då det är dags att skilja ifrån och frysmärka fölungarna. Russen fodras vintertid med hö varannan dag, men lever i det stora hela ett fritt liv. Möjligheten att få leva och dö i skogen på det här viset, är få russ förunnat. Försvinner russen från Lojsta Hed, försvinner hela rasens vagga och hjärta.

I dessa tider när intresset för det inhemska, så även våra lantraser, är så stort, torde det finnas utrymme för ett ökat intresse för russet. Det borde vara en självklarhet för alla hästintresserade i detta land, att känna en stolthet och ett äkta intresse för denna vår enda inhemska ponnyras. Vi måste värna om dess särart, ta tillvara och uppskatta det som skiljer russet från de övriga ponnyraserna, och sätta värde på kulturhistorien. Vi russägare skall känna stolthet över att få vara med att hålla traditionen och historien vid liv.